Ny bil och tävling i Libanon (1971)
Året därpå, 1971 kom han trea i Sörlandsrallyt och vann Höstrallyt med 27 sekunder, därmed var karriären igång på allvar.

Norske Volvoimportören lånade glatt ut Volvos servicebuss för tävlingarna för att hjälpa "Pi" men i och med en dödsolycka i Norge stoppade de norska myndigheterna ryllyåkningen där i nästan 20 år.

Kjell Nilsson och "Pi" byggde en ny bil av en ny, tom och plåtren Volvo 142:a, som han kommit över via Gunnar Andersson på Volvo. Han åkte lika fort med den nya bilen som med Amazonen, vilket resulterade i fina placeringar och en fjärde plats i SM.

De for iväg, utan större planering och åkte Irlänska rallyt. De tyckte det var roligt att åka asfalt, som oväxling till gruset och vann första sträckan. Men sen brast en spindelbult, framhjulet for av och de hamnade ute på en myr.

Han blev även inbjuden att köra rally i Libanon. Volvoimpotören där byggde om en av direktörernas tjänstebil, en 144 sport, åt "Pi" och Torsten Palm. De slutade totalsjua och blev bästa utländska ekipage.

Det var ett bra resultat, med tanke på att de inte fick några kartor och hemmaförarna åkte inte samma vägar som de. Däcken var slanglösa och de fick åtta punkteringar, fick sköta hjulbyten själva och tillslut stod servicebilen helt utan hjul!

Till England och RAC-rallyt (1972)
Första barnets födelse, Pernillas, skapade stora rubriker; skulle pappa hinna hem till förlossningen. Det gav honom lite darriga nerver och KAK-rallyt blev en besvikelse, men en tröst var att han var före Per Eklund. Inför sista SM-deltävlingen gällde det om Åke "Bryggarn" Andersson eller "Pi" skulle vinna. De placerade sig så lika att Bilsportförbundet måste gå till tredje särskilningssättet för avgöra. "Pi" fick därmed silver i SM.

Opels svenska återförsäljarteam ville låna ut en Ascona till honom och i den körde han Essocupen i Norberg. Eftersom han gillar bakhjulsdrift och inte begriper hur framhjulsdrivet fungerar, gick det ganska bra. Men lojaliteten för Volvo och Frykdalens Motor satt djupt, så "Pi" strävade vidare i både rally och rallycross med sin 140:a.

Han for över till England och var med i RAC-rallyt och det blev en sekundstrid mellan honom och Markku Allén, Findland. De åkte minst lika brett, men "Pi" var den snabbaste och slutade på en tionde plats före Rauno Aaltonen.

"Pi" i världen (1973)
Året därpå (1973) gick "Pi" en utbildningsrunda inom Volvo-koncernen och tillbringade 3 månader i England. Bilen var också med, återförsäljarna ville se "Pi" i brittiska tävlingar och så kom det sig att han blev tvåa i en 160-hästars Volvo 140 i Walesrallyt efter Roger Clarks och blev totalfyra i RAC-rallyt.

Det var på den här tiden som Ian Pankhurst kom in i Walfridssons team (och är där än idag!!). Det behövdes minst femtio kartor så fort man skulle göra något i England och Ian blev lagledare och planerare och med en engelman i högerstolen, John Jenssen var teamet fulländat. Även om det inte hjälpte i Skotska rallyt där bakaxeln brakade.

Framgångarna gjorde att man fick upp ögonen för honom. Han inbjöds att köra Totalrallyt för Volvo-importören. När de var i ledning och han efter ett uppehåll skulle köra bilen, hade all kylvätska runnit ur...

(1974)
Året därpå provade han igen, då med en Toyota. Ove "Påven" Anderssons och Hannu Mikolas motorer skar redan dagen före tävlingen och Pi´s rök väldigt illa, man sa att det skulle vara så. Bilen höll några sträckor, men sen tog det slut. Hans övertygelse om att det skulle vara Volvo stärktes.

Ute och tittade på RAC-rallyt var Graham Warner, som ägde Chequered Flag. Han såg Sandro Munari i en Stratos och tyckte om bilen. Samtidigt såg han "Pi" i Volvon och bestämde sig för att bilda ett rallyteam. Men bilen var iordningställd för Pinto i Monte Carlorallyt, vilket man inte upplyste teamet om innan start. Vilket bla innebar att skyddsplåten satt fast med 8 mm bult som kliptes av som tändstickor när den slog i backen. (DAF först i specialen och sedan i standrard B).

Äventyret Roof of Africa (1975)
1975 for han tillbaka till Afrika, med Volvo och bland 135 startande blev han enda personbil i mål. Fyra jeepar och 18 motorcyklar klarade också av bravaden. Roof of Africa är ett mycket hårt rally; första sträckan var 10 mil, andra 36 mil osv. En stor del av rallyt gick på 3.200 meters höjd på nästan obefintliga vägar. Bytte man däck var man helt utsliten och motorerna orkade ingenting.

Det var den höga bergskedjan man skulle ta sig över som var problemet och även för "Pi". Vägarna var såphala av lera. Man kunde inte köra uppöver på normalt sätt, han kom visserligen längst, men inte över! De provade backa och la på Gunnebo snökedjor, men då orkade inte motorn med motståndet. De backade upp igen, med bara en kedja och kom nästan ända upp, men inte över. Han backade ut i slänten för att ta sats men ingen hjälpte...

Då kom de fyrhjulsdrivna jeeparns som körde i en egen klass. De ställde sig mitt i vägen så ingen kom förbi, co-drivern Cassie Casselman övertalade en av förarna att hjälpa dem bogsera bilen åt sidan. När sen den första bilen körde förbi, krokade Cassie på linan och de fick tillräcklig starthjälp för att komma igång. Jeepföraren gasade för fullt när han upptäckte vad de höll på med, så linan gick av, men de hade fått tillräcklig fart för att nå toppen! Väl uppe möttes de av kaos. Flertalet motorcyklister hade kört omkull, det var så halt att tom jeeparna gled av vägen. För varje meter fram, gled de tio åt sidan.

Sen gick motorfästena sönder och när motorn flyttade sig gick kylslangen av. De reparerade och fick ersätta den förlorade kylvätskan med smält snö.

Förutom förstaplatsen bland personbilarna fick han också ta emot ett extrapris för tävlingens bästa insats.

RAC-rallyt åktes med Stratosen som Sven-Inge Neby varit i Italien med en makaniker från England var ner iItalien och gjorde iordning bilen exakt som Munaris och Waldegårds. Men en kamaxel var så nersliten så han körde bara första av varvets 13 sträckor innan han bröt.

Ett dåligt år! Han åkte 25 tävlingar och bröt 21. Men det finns alltid en orsak till att det går illa (IMS nr 8 1975).

Åkte totalrallyt 3 ggr. En med Ove Anderssons Toyotor. Då bröt han när en ramlager gick sönder. Andra gången åkte han en VOlvo genom generalagenten där nere. Då ledde han tills det var 2/3 kvar, då topplocket sprack.
Tredje gången åkte han åter Volvo då strömfördelaren klappade ihop efter sex sträckor.

England (1976)
En gång till åkte "Pi" i Sydafrika, 1976, men då höll inte den Datsun han körde, men det gav honom en biljett till Australiska Southern Crossrallyt. Där var det minuttidtagning, vilket först förbryllade "Pi", men det visade sig räcka eftersom sträckorna var 25 mil långa och det krävdes hjulbyte mitt på. Totalt var rallyt 500 mil lång, där räknades inte sekunder, utan det gällde att orka. "Pi" rullade, åkte fel men lyckades ändå ta en sjätteplats.

Hemma i England hade sportbils- och Lanciahandlaren Graham Warner köpt en Stratos som han ville "Pi" skulle köra. Det var full satsning med kalenderflickor från Pirelli på presskonferenserna, bilen däremot var det alltid nått krångel med. Han ledde Skotska Rallyt när fläktremmen gick av så oljan rann ut. I RAC-rallyt var det kamaxlarna det var fel på. När de italienska mekanikerna bytte, blev det något fel så när motorns startades möttes kolvarna och ventilerna. Då kunde inte ens den trogne mekanikern, Sven-Inge Neby göra något åt saken.

När han skulle start i Skotland som första bil, körde han upp på rampen som var av tvärlagda bräder och när han skulle ta om på kopplingen halvägs upp rasade hela rampen samman. Där stod Lancian på ända med nosen rakt upp och det tog en stund innan de kom iväg. De andra fick sen starta bredvid den fd rampen.

Olyckan
I Walesrallyt 1976 ledde "Pi" när han i 130 - 140 km/h kom åkande mot ett krön och efter det såg man vägen gå rakt fram, men det var inte vägen utan en brandgata i skogen. Efter krönet var det istället en vinkelsväng och när han såg det ställde han upp bilen. Problemet var att uppsället kom för tidigt och ett framhjul hakade i något. De rullade två varv innan de kom fram till svängen och sedan fortsatte bilen i tre varv till. Redan i luften hörde "Pi" hur det knastrade underligt i bilen, bilen hade tagit eld!

När de landat visade det sig att brandsläckaren inte fungerade och John Jensen jämrade sig. Han var stor och satt högt i bilen och hade slagit av bröstbenet med hakan. Där satt de, utan brandsläckare och kunde inte ta sig ur bilen. Folk kom till undsättning och försökte välta bilen på rätt köl men den var för het.

Eftersom Lancian till stor del bestod av magnesium sträckte sig eldslågorna ända upp till trädtopparna. "Pi" och John var ohjälpligt fast i det brinnande eldhavet, men publiken kom till undsättning och med med risk för sina egna liv och och med bränskador som följd, lyckades de dra ut bägge två. "Pi" fick lättare brännskador och John hade förutom brännskadorna brutit bröstbenet. Men de hade en ofantlig tur, platsen där olyckan hände var ingen publikplats, publiken som befann sig där bröt mot reglerna, vilket räddade livet på "Pi" och John.

Beundrarbreven strömmade in till Grahan Warner där man bönade och bad att han skulle köpa en ny bil till "Pi". En ny Stratos införskaffades , så han behövde bara stå över Skotska Rallyt, men den bilen var inte bättre. Den brann också (fast som tur var på motorvägen), bröt gaswirar och tappade hjul och sista tävlingen; RAC-rallyt hände allt som inte ska hända. Sexton fel på arton specialsträckor! Det var elfel, styrningen, växellådan oljeslangar, ja allt!

Åter i Sverige (1977)
I Svenska Rallyt var det iallafall inte bilens fel att de åkte av. De åkte en riktig fabriksbil utan småfel, men på SS27 (när han låg trea), satte han Stratosen i en gran. Den högg i lätt baktill, för att de hade så smala vinterdäck till de stora hjulhusen och det hände när han hade ställt upp bilen.

Mitten av 70-talet hade Bilsprotförbunden infört Special-, Standard A och Standart B-klasserna. Volvo hade köpt in sig i Holländska DAF som skulle säljas av Volvohandlarna i Sverige och de behövde draghjälp. Med den säsongskombinationen, Volvo och DAF, lyckades "Pi" bli trea i Rally-SM´s specialklass. 1976 kom han trea i SM´s Standard B-klass med DAF 66:an och året därpå en åttondeplats.

Satsning på Rallycross
Samma år (1977) var han åter med i RAC-rallyt, den här gången i en Toyota som "Pi" aldrig blev riktigt kompis med, så nån framgång hade han inte, det blev en fjortondeplats. Han satsade även stort på Rallycross-SM med en Volvo 343.Det gick strålande och "Pi" vann årsfinalen över Per Eklund. Gladare vinnare hade man knappast skådat, för han hade fått kämpa rejält för sitt första SM-tecken.

Framgången ledde till större satsning i Rallycross både i SM och EM (det inofficiella).Men det var ett mycket hårt motstånd och flera av dem körde både Porsche 911 och Lancia Stratos och det var förare som Martin Schanche, Per Engseth, Börje Carlsson, Franz Wurz, Anders Hultqvist och Lasse Nyström. Trots det lyckades han bli tvåa i SM och fyra i EM.

1980)
Han bytte ut motorn på 1600 kubik som gav 287 hk som mest mot Volvos 1600-vetilsmotor på över 2 liter och 360 hk. Men han tyckte aldrig det kändes riktigt bra, trots att han vann i Österrike. Så han bytte tillbaka till gamla motorn, vilket retade många och kunde 1980 vinna både EM och SM.

Slutet, nästan...
Till rallysäsongen hade han en helläcker Renault 5 Turbo, gul och fin, men han gillade den aldrig riktigt. Framhjulen gick innanför hjulspåren och bakhjulen utanför i vintertävlingar och hoppade man ställde den sig på nosen. Han var nära att vinna SM med den, för potent var den, men så gjorde han en avåkning som slog ner taket ända till instrumentpanelen sikten blev dålig. Då la han av med allt vad biltävlingar hette. Han packade ner pokalerna och tittade inte ens när Svenska Rallyt for förbi Torsby.

Men när han sedan fyllde 40 år fick han av bröderna och frun, en exakt kopia av den första Amazonen, med en lapp som upmaning om att ställa upp i Gubb-SM. Vilket han gjorde!

Sen köpte han sig en Porsche och tyckte det var kul att på allvar fightas med Björn Waldegård, Jimmy McRae, Leif Nilsson och de andra. Det gick bra ända tills Pernilla blev intresserad av att köra själv och inte längre kartläsa åt pappa (vilket både hon och systern Linda gjorde).

Och fortfarande händer det att vi då och då ser hans namn i resultatlistorna.